De erkända nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar samt urfolket samer. Minoriteternas närvaro i landet är fortfarande en osynlig del i den svenska historieskrivningen, trots att de är en viktig del av berättelsen om Sverige. Många vittnar om fördomar och diskriminering. Under de senaste åren har begreppet minoritetsstress börjat användas.
”Minoritetsstress kan vi uppleva när vi vet att det finns negativa föreställningar om min grupp, inte den jag är. Det läggs ovanpå all annan typ av stress, som även andra upplever i vardagen, på skolan eller jobbet”, säger Hanna Wallensteen, psykolog och föreläsare i ett seminarium arrangerat av Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget.
Minoritetsstress är konstant och beror på stigma, rasism, fördomar och förtryck i samhället. Det handlar om att människor upplever att de behöver vara på sin vakt för omgivningens reaktioner om de är öppna om sin identitet.
Hanna Wallensteen
Valeria Redjepagic modererade panelsamtalet. Hon berättar att hon inte alltid skriver att hon talar romani chib i sitt CV. Hon är rädd för att potentiella arbetsgivare ska ha fördomar om romer: ”Jag gör alltid ett aktivt val, ska jag berätta att jag är rom eller inte”.
För Eliot Moskowicz är det precis tvärt om: ”Jag vill berätta att jag är jude. Jag är stolt över det. Men jag har råkat ut för märkliga saker”, säger Eliot, och berättar när en tysk kille på ett kalas sa: ”jamen då kanske min farfar har skjutit dina släktingar”.
Det blev ganska dålig stämning, särskilt när alla andra på kalaset inte tyckte att Eliot skulle ta illa upp. ”Det var ju bara ett skämt”. ”Han menade inget illa”.
”Mina farföräldrar överlevde, men ingen av deras släktingar. Man kan inte att skämta om andra världskriget”, säger Eliot Moskowicz.
”Försvenskningsprocessen, rasbiologernas skallmätningar och förtrycket av tornedalingar har tystat min fars generation. Vi barn har inte fått lära oss meänkieli. Det är en stor sorg att inte kunna prata språket, säger Matilda Niva från ungdomsorganisationen Met Nuoret.
Matilda Niva, som kommer från Gällivare, lyfter fram det lokala bandet Hojja, som har gjort succé det senaste året. De blandar in meänkieli i sina låttexter: ”Det är ett sätt att synliggöra språket”.
Alexandra Salmi tillhör den sverigefinska minoriteten i Sverige. Hon lyfter också fram språket som en viktig kulturbärare: ”Den finska kulturen är så förknippad med det finska språket, men det är svårt för mig som har vuxit upp med svenska som förstaspråk. Finska är en grammatikdjungel. Det gör mig stressad att inte prata perfekt när jag träffar finsktalande”.
Både Alexandra Salmi och Matilda Niva nämner att okunskapen om minoriteter är stor. Det stämmer. En undersökning från Forum för levande historia från 2021 visar att de flesta skattar sina kunskaper om de minoriteternas historia som relativt dåliga. 49 procent anger att deras kunskaper om tornedalingarnas historia är mycket dåliga. Motsvarande andel är 32 procent för de svenska romernas och resandenas historia, 27 procent för de svenska judarnas historia, 26 procent beträffande sverigefinnarnas historia, samt 23 procent för de svenska samernas historia. Undersökningen omfattar över 3000 personer.
Text och bild: Kerstin Andersson